Påven Benedikt XVI, tal till rörelserna samlade på
Petersplatsen pingstaftonen 2006-06-03
Översättning från engelskan: Bengt Malmgren
Originaltext engelska:
http://www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/homilies/2006/documents/hf_ben-xvi_hom_20060603_veglia-pentecoste_en.html
Inledning, hälsning
Ni har i stora skaror kommit till Petersplatsen denna kväll för att delta
i pingstvigilian. Jag tackar er varmt. Ni tillhör olika folk och kulturer
och representerar alla medlemmarna i kyrkliga rörelser och nya
kommuniteter som andligen är samlade kring Petri efterföljare för att
förkunna glädjen i tron på Jesus Kristus och förnya löftet att vara trogna
lärjungar i vår tid.
Tack för ert deltagande, jag vill ge er alla mina hjärtligaste hälsningar.
Mina varma tankar går först till kardinalerna, till mina ärade bröder i
episkopatet och prästerskapet och till alla ordensmän och ordenskvinnor.
Jag hälsar er som är involverade i en mångfald kyrkliga organisationer
vilka är tecken på den helige Andes aktiva verkan idag bland Guds folk.
Jag hälsar dem som organiserat detta extraordinära evenemang, särskilt det
Påvliga rådet för lekmännen med biskop Josef Clemens, sekretare och
ärkebiskop Stanislaw Rylko, ordförande, vars hjärtliga ord i början av
denna vesper jag är djupt tacksam för.
Referens till mötet pingsten 1998
Ett liknande möte med påven Johannes Paulus II ägde rum här den 30 maj
1998. Han var en stor evangelist för vår tid, och han följde er och gav er
vägledning under hela sitt pontifikat. Vid många tillfällen beskrev han
era sammanslutningar och kommuniteter såsom förutseende, speciellt på
grund av de blir redskap för den heliggörande Anden som återuppväcker tron
i så många kristtrognas hjärtan och låter dem växa i insikten om den
kallelse de mottagit genom dopet. Han hjälper dem också att vara vittnen
för hoppet fyllda av den kärlekens eld som just den helige Ande tänder i
oss.
Den helige Ande
Låt oss nu på denna pingst-vigilia fråga oss: Vem eller vad är den helige
Ande? Hur känner vi igen honom? Hur kommer vi i kontakt med honom och hur
kommer han till oss? Vad gör han?
Skapar-anden
Kyrkans stora pingst-hymn som inledde vespern: "Veni Creator Spiritus...
Kom helige Ande" ger oss ett första svar. Hymnen refererar till första
verserna i Bibeln där universums skapelse beskrivs i målande bilder.
Bibeln säger först att Guds Ande svävade över kaos, över avgrundens hav.
Världen vi lever i är resultatet av Skapar-anden. Pingsten är inte bara
kyrkans ursprung och därmed på ett speciellt sätt hennes fest; Pingsten är
också en skapelsens fest. Världen existerar inte av sig själv; den har
kommit till genom Guds skapande Ande, genom Guds skapande Ord. Därför
återspeglar Pingsten också Guds visdom. I sin vidsyn och i sina lagars
allomfattande logik tillåter Guds visdom oss att uppfatta något av hans
skapande Ande. En vördnadsfull bävan väcks hos oss.
De människor, vilka som kristna tror på Skaparanden blir varse det faktum
att vi inte kan nyttja och missbruka världen och det materiella efter eget
gottfinnande, utan att vi måste betrakta skapelsen som en gåva som inte
har getts till oss för att förbrukas, utan för att vara Guds trädgård, en
trädgård för människorna att vistas i.
Med blicken på alla de former av rovdrift vi ser på jorden idag, låt oss
lyssna, som vore det till den skapelsens suckan som Paulus talar om (Rom
8:22); låt oss först förstå apostelns ord, att skapelsen väntar otåligt på
att befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds
barn får när de förhärligas.
Kära vänner, vi vill vara dessa Guds barn på vilka skapelsen väntar, och
vi kan bli dessa därför att Gud har åstadkommit detta i dopet. Ja,
skapelsen och historien väntar på oss, på män och kvinnor som är Guds
sanna barn och handlar som sådana.
Ser vi på historien, finner vi att skapelsen ofta blomstrade runt
klostren, precis som om vid utgjutandet av Guds Ande i människornas
hjärtan, så återupprättas också skapelsens Ande på jorden - en glans som
har mattats av och stundom även utsläckts genom det mänskliga barbariet i
jakten efter makt. Samma sak hände omkring Franciskus av Assisi - det har
hänt överallt där Guds Ande genomströmmar själarna, denna Ande som vår
hymn beskriver som ljus, kärlek och styrka. Så har vi upptäckt ett första
svar på frågan vad den helige Ande är, vad han gör och hur vi kan känna
igen honom. Han kommer emot oss genom skapelsen och dess skönhet.
Anden är kärlek
Men under historiens gång har ett tjockt lager av smuts lagt sig över Guds
skapelse, vilket gör det svårt om inte omöjligt att uppfatta den som en
återspegling av Skaparen, om än övertygelsen om Skaparens existens
spontant kan väckas i oss på nytt och på nytt vid betraktandet av en
solnedgång över havet, vid en utflykt i bergen eller inför en blomma som
just slagit ut.
Men Skaparen kommer till vår hjälp. Han har kommit in i historien och
talar till oss på ett nytt sätt. I Jesus Kristus blev Gud själv människa,
och det är som om vi genom Jesus får komma i intim närkontakt med honom.
Och då upptäcker vi något helt oväntat: i Gud finns ett "Jag" och ett
"Du". Guds mysterium är inte total ensamhet, han är kärlek. Om vi genom
att betrakta skapelsen får en glimt av Guds skapande Ande, så tänker vi
oss honom kanske som en kreativ konstruktör, en makt som grundlägger
universums lagar, men sedan, liksom vi upptäcker skönheten, så inser vi
nu: Skaparen har ett hjärta. Han är kärlek.
Sonen som talar till Fadern finns båda, och de är förenade till ett genom
den helige Ande som utgör så att säga atmosfären av givande och älskande
vilket gör dem till en Gud. Denna kärlekens enhet som är Gud utgör en
enhet som är långt mer sublim än vad som är fallet med den minsta odelbara
elementarpartikeln. Den treenige Guden är själv den ende Guden.
Genom Jesus får vi en inblick i Guds inre liv. Evangelisten Johannes
uttrycker det så här: "Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv
Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss" (Joh 1:18).
Jesus lät oss inte bara få inblick i Guds inre liv; i honom tog Gud också
steget ut från sin avskildhet för att möta oss människor. Detta skedde
speciellt genom hans liv, lidande, död och uppståndelse; i hans ord.
Än mera: Jesus nöjer sig inte med att möta oss. Han vill vara ett med oss.
Detta är innebörden i liknelsen om bröllopsgästerna. Jesus vill inte bara
att vi skall lära känna honom, utan också att genom honom dras in i Gud.
Därför måste han dö och uppstå, eftersom han då inte längre är bunden till
en särskild plats, men hans Ande, den helige Ande som utgår från honom kan
komma in i våra hjärtan, och på så sätt blir vi blir förenade med Jesus
själv och med Fadern, den treenige Guden.
Detta är pingst: Jesus, och genom honom Gud själv, kommer till oss och
drar oss till honom. "Han sänder ut den helige Ande" - så säger Skriften.
Vilken effekt får detta?
Jag vill först ta fram två aspekter: Den helige Ande, genom vilken Gud
kommer till oss ger oss liv och frihet. Låt oss titta på båda dessa lite
närmare.
Anden - livgivaren
"Jag har kommit för att de skall ha liv och liv i överflöd", säger Jesus i
Johannesevangeliet (Joh 10:10). Liv och frihet eftersträvar vi alla. Men
vad är det - var och hur finner vi "livet"?
Jag tror att majoriteten av människor spontant har samma begrepp om livet
som den förlorade sonen i evangeliet. Han fick sin del av arvet, och sedan
kände han sig fri. Han ville till sist leva utan tyngden av hemmets
plikter. Han ville ha allt som livet kan ge. Han ville njuta av livet
fullt ut - leva, bara leva, uppfylld av livets överflöd, utan att missa
någon enda sak som livet kan erbjuda.
I slutändan fann han sig själv vakta svin, och han till och med avundades
svinen - hans liv hade blivit så tomt och värdelöst. Och hans frihet
visade sig inte kunna användas till någonting. När allt människor önskar
av livet är att äga det, så blir det allt tommare och fattigare; då är det
lätt att det slutar med att man söker tröst i droger, genom vilka man kan
upprätthålla en livslögn. Till slut dyker tvivel upp på huruvida livet
verkligen är gott.
Nej, vi finner inte livet den vägen. Jesu ord om liv i överflöd återfinns
i samband med texten om den gode herden. Hans ord skall förstås i en
dubbel kontext. Jesus säger att den gode herden ger sitt liv. "Ingen tar
livet ifrån mig, men jag ger det av egen fri vilja." (jfr Joh 10:18). Det
är bara genom att ge sitt liv man kan finna det: Livet finner man inte
genom att försöka äga det. Detta måste vi lära av Kristus; och den helige
ande lär oss att det är en ren gåva, att det är Gud som ger sig själv. Ju
mer någon ger ut sitt liv för andra, av ren godhet, ju mer överflödande
blir livet.
För det andra säger oss Herren att livet utvecklas då vi är tillsammans
med herden som känner betesängarna - platserna där livet källor flödar. Vi
finner livet i gemenskap med den person som är livet själv - i gemenskap
med den levande Guden, en gemenskap vi introduceras i genom den helige
Ande, som i hymnen kallas "fons vivus", livets källa.
Betesängarna där livets källa flödar är Guds ord som vi finner i Skriften,
i Kyrkans tro.
Betesmarken är Gud själv som vi lär känna genom trons gemenskap i den
helige Ande.
Kära vänner, rörelserna kom till utifrån en törst efter sant liv; de är på
alla sätt rörelser för livet. Där livets sanna källa inte längre flödar,
där människor vill äga livet istället för att ge det vidare, varhelst där
människor är beredda att offra det ofödda livet därför att det tar upp
plats i deras eget liv, där är också andras liv som mest utsatta.
Om vi vill skydda livet, så måste vi först och främst återupptäcka livets
källa; då kan livet i sig själv åter flöda fram i sin fulla skönhet och
storhet; vi måste låta den helige Ande, livets kreativa källa, ingjuta
sitt liv i oss.
Anden ger frihet
Vi har nämnt temat frihet. Den förlorade sonens avresa från fadershuset
handlar just om liv och frihet. Han ville ha livet, och därför
eftersträvade han full frigörelse. Att vara fri i denna mening betyder att
göra precis vad jag vill, utan tvång att acceptera några som helst
kriterier utanför mig själv. Det innebär att helt och hållet följa mina
egna önskningar och min egen vilja. De som lever på detta sätt hamnar
mycket snart i konflikt med andra som också vill leva på samma sätt. Den
oundvikliga konsekvensen av detta själviska sätt att uppfatta friheten är
våld och ömsesidig förstörelse av friheten och livet.
Bibeln å andra sidan sätter friheten i samband med att vara son. Paulus
skriver: "Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste
leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan
ropa: Abba! Fader!” (Rom 8:15). Vad betyder detta?
Paulus text utgår från det samhällssystem som fanns på den tiden, där
slaveri existerade. Slavarna ägde ingenting, och hade därför inget ansvar
för samhällets utveckling. Söner däremot var arvingar till sina fäder, och
de var därför involverade i samhällets fortbestånd och administreringen av
ett gott liv. Eftersom de var fria hade de också ansvar.
Även om vi bortser från den sociala bakgrunden på den tiden, så är själva
principen fortfarande hållbar: Frihet och ansvar går hand i hand. Sann
frihet tar sig uttryck i ansvar, ett förhållningssätt där man själv tar på
sig sin del av ansvar för världen, för sig själv och för andra. Sonen, som
äger allting och i konsekvensens namn också förvaltar och bevarar det, är
fri. Men alla de inomvärldsliga ansvarsområden vi nämnt är partiella,
innefattande ett speciellt område, en stat etc.
Den helige Ande, å andra sidan, gör oss till Guds söner och döttrar. Anden
drar oss in i samma ansvar som Gud själv har för världen och för hela
mänskligheten. Anden lär oss att betrakta världen, andra människor och oss
själva ur Guds perspektiv. Vi gör inte goda gärningar som slavar, vilka
inte är fria att handla på annat sätt, men vi gör det utifrån att vi har
ett personligt ansvar för världen; därför att vi älskar sanning och
godhet, därför att vi älskar Gud, och därigenom också hans skapelse. Detta
är den sanna frihet som den helige Ande vill leda oss in i.
De kyrkliga rörelserna vill och måste vara skolor för frihet, för denna
sanna frihet. Låt oss genom dem lära oss denna sanna frihet, inte en
frihet som en slav som skär sig själv en bit av den gemensamma kakan även
om det innebär att andra blir utan.
Vi vill ha den sanna, stora friheten, arvingarnas frihet, Guds barns
frihet. I denna värld så full av bedrägliga former av frihet som bryter
ner miljön och den mänskliga personen, låt oss tillägna oss denna sanna
frihet som ges genom den helige Ande; låt oss bygga frihetens skola; att
genom våra liv visa för andra att vi är fria och hur vackert det är att
vara fria på det sätt som tillhör Guds barn.
Anden ger enhet
Den helige Ande som ger liv och frihet ger också enhet. Dessa tre gåvor är
oskiljaktiga från varandra. Jag har redan talat för länge, men låt mig
kort beröra enheten. Vi kan förstå detta genom att närma oss en tes där
vår första reaktion är att förkasta den. Jesus sade till Nikodemus, som på
kvällen kom till honom med sina frågor: "Vinden blåser vart den vill" (Joh
3:8). Men Andens vilja är inte godtycklig. Det är sanningens och godhetens
vilja. Andens vind blåser därför inte varifrån som helst, än härifrån och
än därifrån; den blåser inte förgäves utan den för oss samman därför att
sanningen enar och kärleken enar.
Den helige Ande är Jesu Kristi Ande, Anden som i kärlek enar Fadern och
Sonen, den ende Guden från vilken han utgår. Han enar oss till en sådan
grad att Paulus kan säga: "Ni är alla ett i Jesus Kristus" (Gal 3:28).
Genom sin vind får oss Anden att närma oss Kristus. Anden verkar fysiskt,
inte bara subjektivt eller "andligt". Den uppståndne Kristus sade till
lärjungarna, som trodde sig se endast ett andeväsen: "Det är jag; rör vid
mig och se; en ande har inte kött och ben som ni ser att jag har" (jfr Luk
24:39). Detta gäller för den uppståndne Kristus genom alla historiska
epoker.
Den uppståndne Kristus är inget spöke, han är inte främst ett andeväsen
eller någon som låter sig reduceras till en abstrakt idé. Han förblir
inkarnerad - det är den Uppståndne som tagit mänsklig gestalt - och som
fortsätter att bygga upp sin Kropp, och göra oss till hans Kropp.
Andens vind blåser vart den vill, och hans vilja är förkroppsligad enhet,
en enhet som möter världen och förvandlar den.
I Efesierbrevet skriver Paulus att denna Kristi Kropp som är Kyrkan har
leder (jfr Ef 4:16), och han ger dem namn: de är apostlar, profeter,
evangelister, herdar och lärare (jfr Ef 4:12). Detta illustrerar att Anden
genom sina gåvor är mångfacetterad. Om vi ser till historien, om vi
betraktar denna samling här på Petersplatsen, så inser vi att han hela
tiden inspirerar genom nya gåvor; vi ser hur många olika kroppsliga
manifestationer han ger upphov till och hur han hela tiden konkret
förnyar.
Men i Anden går mångfald och enhet hand i hand. Han blåser vart han vill.
Han gör det oväntat, på oväntade platser, och på sätt som man inte
tidigare sett. Och med vilken mångfald och med vilken fysisk konkretion
han verkar! Det är precis här som mångfald och enhet oskiljaktigt hör
samman. Han vill ha er mångfald, och han vill också att ni skall ingå i
den enda kroppen, inlemmade i kroppen - Kyrkan, med apostlarnas
efterträdare och med Petri efterträdare.
Han underskattar inte våra egna ansträngningar att lära oss umgås med
varandra; men han visar oss också att han arbetar utifrån ett perspektiv
som utgår från en kropp och enheten i en enda kropp. Det är på detta sätt
som enheten får sin styrka och skönhet. Må ni alla medverka till
uppbyggnaden av den enda kroppen. Herdarna måste visa omsorg och vara
försiktiga så att de inte släcker ut Anden (jfr 1 Thess 5:19), och ni
skall inte upphöra att förmedla era gåvor till hela samhället.
Återigen: Andens vind blåser vart den vill. Men hans vilja är enhet. Han
leder oss till Kristus genom sin kropp. "Från Kristus", säger Paulus,
"fogas hela kroppen samman och hålls ihop genom att alla lederna hjälper
och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer
hela kroppen till och byggs upp i kärlek". (Ef 4:16)
Den helige Ande inspirerar till evangelisation
Den helige Ande vill enhet, helhet. Därför är slutligen hans närvaro
synlig i entusiasmen att missionera. Var och en som har upptäckt något som
är sant, vackert och gott - den sanna skatten, den dyrbara pärlan -
skyndar sig att berätta om detta, i familjen, på arbetet, i alla de
sammanhang han befinner sig.
Han gör detta utan rädsla, för han vet att han är Guds adopterade son;
utan förutfattade meningar, för allt är en gåva; utan att tappa modet, för
Guds Ande förbereder marken i människornas hjärtan och genom frön som
såtts i de mest skilda kulturer och religioner.
Han gör det utan hämmande återhållsamhet, för han vet att han bär på goda
nyheter till alla människor och alla folk.
Slutord, önskan om samarbete, välsignelse och förbön.
Kära vänner, jag ber er att samarbeta ännu mera, mycket mera, i påvens
universella apostoliska tjänst att öppna dörrarna för Kristus. Detta är
Kyrkans bästa hjälp till alla människor, särskilt de fattiga, så att
Kristus kan bli hörnstenen i den enskilda personens liv, i en rättvisare
samhällsordning, i en fredlig samexistens bland världens nationer, på
vilken en genuin civilisation, kärlekens civilisation kan byggas.
Den helige Ande ger de troende en skarpare blick för världen, livet,
historien, och gör dem till främjare av det hopp som aldrig kommer på
skam. Låt oss därför be till Gud vår Fader genom vår Herre Jesus Kristus i
den helige Andes nåd, så att firandet av Pingsten blir till en flammande
eld, en vinande storm för det kristna livet och för hela Kyrkans mission.
Jag anförtror era rörelsers och kommuniteters böneintentioner åt den högst
välsignade jungfru Maria, närvarande i den övre salen tillsammans med
apostlarna; må hon vädja om bönhörelse inför Gud. Över er alla ber jag om
ett utgjutande av Andens gåvor, så att vi också idag kan uppleva en
förnyad Pingst. Amen!