Han är, jag är inte - Han lever i mig, och genom den helige Ande får hans liv bära frukt i mitt liv

Diakon Pancho Chin A Loi om betydelsen av dopet i den helige Ande som en förnyelse av dopets och konfirmationens nåd.

Han är – Jag är inte

” Han lever i mig, och genom den helige Ande får hans liv bära frukt i mitt liv. Det är vägen från information till relation, från religiös plikt till kärlekens gensvar, från rädsla till vittnesbörd och från självtillräcklighet till ett liv i Andens kraft.”

Det finns ord i Bibeln som inte bara förmedlar information utan öppnar en dörr till Guds mysterium. Ett sådant uttryck är ”Jag är”. På hebreiska möter vi orden Ehyeh asher ehyeh och på grekiska Egō eimi. De leder oss från den brinnande busken i öknen till Jesus Kristus, från Mose kallelse till korset och uppståndelsen, och vidare till kyrkans liv i den helige Ande.

”Jag är” säger något om vem Gud är. Men orden avslöjar också sanningen om oss själva. Han är – jag är inte. Han är livets källa; jag har inte livet i mig själv. Han är Skaparen; jag är skapad. Han är Frälsaren; jag kan inte frälsa mig själv. Han är vinstocken; jag är en gren som bara kan bära frukt om jag förblir i honom.

Detta är inte ett budskap som förminskar människan. Tvärtom befriar det oss från den omöjliga bördan att själva behöva vara vårt livs gud. När jag erkänner att jag inte är mitt eget ursprung, min egen frälsare eller mitt eget slut, kan jag äntligen ta emot livet som gåva.

Guds namn uppenbaras

I Andra Moseboken möter Mose Gud i den brinnande busken. Gud kallar honom att gå till farao och föra Israels folk ut ur slaveriet. Mose frågar vad han ska svara om folket frågar efter namnet på den Gud som har sänt honom. Då säger Gud:

”Jag är den jag är.” Och han fortsatte: ”Så skall du säga till israeliterna: Jag är har sänt mig till er.” (2 Mos 3:14)

Det hebreiska uttrycket kan också bära innebörden ”Jag är den jag är”, ”Jag skall vara den jag skall vara” eller ”Jag är den som är”. Guds namn låter sig inte fångas i en enkel definition. Gud är inte en varelse bland andra varelser. Han har inte fått sin existens av någon annan. Han är den levande Guden, den som är och som trofast kommer att vara med sitt folk.

Detta är viktigt i berättelsens sammanhang. Mose sänds inte ut i sin egen styrka. Gud har redan sagt: ”Jag är med dig” (2 Mos 3:12). Den Gud som uppenbarar sitt namn är också den Gud som är närvarande, ser sitt folks lidande, hör dess rop och handlar för att befria.

Hos profeten Jesaja återkommer denna gudomliga självpresentation:

” jag, Herren, som var den förste och som ännu för de sista är densamme.” (jfr Jes. 41:4)

”för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud. Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig.” (jfr Jes. 43:10)

Gud är den förste och den siste. Det finns ingen annan frälsare. Han förändras inte med tidens växlingar och förlorar inte sin makt när människans omständigheter förändras.

Jesus säger: ”Jag är” - De sju tecknen på vem Jesus är

Mot denna bakgrund får Jesu ord i Johannesevangeliet en oerhörd tyngd. Jesus är inte bara en lärare som berättar om Gud. Han handlar, talar och tar emot tro på ett sätt som uppenbarar att Gud själv har kommit nära.

När Jesus samtalar med den samariska kvinnan om den kommande Messias säger han: ”Det är jag, den som talar med dig” (Joh. 4:26). Den grekiska formuleringen innehåller orden Egō eimi – ”Jag är”.

Ännu tydligare blir det i diskussionen om Abraham:

”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Jag är, innan Abraham blev till.” (Joh. 8:58)

Jesus säger inte bara att han fanns före Abraham. Hans ord har en tidlös form: ”Jag är.” Åhörarnas reaktion visar hur allvarligt de uppfattade anspråket: de tog upp stenar för att kasta på honom. Jesus placerar sig inte endast före Abraham i tiden. Han talar med en gudomlig identitet som för tanken till Guds uppenbarelse för Mose och till Jesajas ord om Herren, den ende Frälsaren.

I Getsemane frågar Jesus dem som kommit för att gripa honom vem de söker. När de svarar ”Jesus från Nasaret”, säger han: ”Jag är.” Då ryggar de tillbaka och faller till marken (Joh. 18:4–6). Jesus är inte ett hjälplöst offer som överraskas och besegras. Han överlämnar sig frivilligt. Också i gripandets stund framträder Hans majestät.

Johannesevangeliet innehåller också sju välkända ”Jag är”-ord där Jesus använder bilder ur människans vardag. De är inte sju lösa jämförelser. Tillsammans visar de att allt människan djupast behöver finns i honom.

Jag är Livets bröd

Människan hungrar efter mening, kärlek, identitet och evighet. Vi försöker ibland mätta denna hunger med framgång, upplevelser, ägodelar eller andra människors bekräftelse. Men Jesus säger inte: ”Jag ska ge er en teori om livet.” Han säger: ”Jag är livets bröd.” I den heliga Eukaristin blir dessa ord särskilt konkreta: Kristus ger inte bara något av sitt; Han ger sig själv.

Jag är världens ljus

Ljuset avslöjar men visar också vägen. När Kristi ljus når våra liv avslöjas sådant vi kanske försökt gömma, men hans avsikt är inte att förödmjuka oss. Han vill befria och leda oss. Den som följer honom behöver inte vandra i mörkret utan får livets ljus.

Jag är grinden

Jesus är inte en av många utbytbara dörrar till samma mål. Han är Guds människoblivne Son, den som genom sitt kors har öppnat vägen till Fadern. Att gå in genom honom är att överge illusionen att vi kan rädda oss själva och i stället ta emot nåden

Jag är den gode herden

Den gode herden känner inte bara flocken som massa. Han känner sina får vid namn. Han flyr inte när vargen kommer. Han ger sitt liv för fåren. På korset blir orden fullständigt synliga: herden blir Lammet som offras för sin hjord.

Jag är uppståndelsen och Livet

Jesus säger detta till Marta inför Lasaros grav. Han säger inte bara att det ska ske en uppståndelse vid tidens slut. Han säger: ”Jag är uppståndelsen.” Där Jesus är, har döden inte sista ordet. Den kristnes hopp vilar därför inte på en vag optimism utan på en person som har besegrat döden.

Jag är vägen Sanningen och Livet

Kristen tro är i sitt centrum inte en samling idéer, även om den har ett sant och rikt läroinnehåll. Tron är förening med Jesus Kristus. Han visar oss Fadern, försonar oss med Fadern och för oss hem till Fadern. Sanningen har ett ansikte och vägen har ett namn: Jesus.

Jag är den sanna vinstocken

Grenen kan inte leva oberoende av vinstocken. Den kan beundra vinstocken, läsa om den och tala om den, men utan att förbli i den torkar grenen. På samma sätt räcker det inte att ha information om Jesus. Vi behöver leva i gemenskap med Honom.

Dopet, Konfirmationen och Pingstens nåd

Han är – därför behöver jag inte låtsas vara. Från information till uppenbarelse i hjärtat.

I dopet förenas vi med Kristus, befrias från synden, blir Guds barn och får den helige Ande. I konfirmationen fördjupas dopets nåd och vi får en särskild styrka av den helige Ande för att vittna om Kristus. Sakramentens nåd är verklig; Gud har hållit sitt löfte.

Ändå kan en döpt och konfirmerad människa leva utan att gåvans frukt tydligt märks. Gåvan saknas inte, men människans fria gensvar, tro, omvändelse och överlåtelse kan behöva väckas och fördjupas.

Det är i detta sammanhang som den katolska karismatiska förnyelsen talar om dopet i den helige Ande. Det är inte ett åttonde sakrament och inte ett omdop. Det är en levande, personlig förnyelse av dopets och konfirmationens nåd: ett ja till Jesu herravälde och en bön om att den helige Ande ska få genomtränga, helga och utrusta hela livet.

På pingstdagen uppfylldes Jesu löfte. Lärjungarna hade mött den uppståndne Herren, men Jesus sade ändå att de skulle stanna kvar och invänta Faderns löfte. När den helige Ande kom över dem fylldes de av kraft och blev frimodiga vittnen (Apg. 1:4–8; 2:1–4). De rädda lärjungarna trädde fram offentligt. Evangeliet förkunnades. Människor omvände sig. En synlig gemenskap växte fram i apostlarnas undervisning, brödsbrytelsen, bönerna och den ömsesidiga kärleken.

Pingsten är en unik frälsningshistorisk händelse, men pingstens nåd tillhör fortfarande kyrkans liv. Samme helige Ande verkar i dag. Han gör Jesus levande för våra hjärtan, leder oss till omvändelse, gör oss heliga, delar ut karismer och utrustar oss att vittna.

Vi ”aktiverar” inte den helige Ande som om han vore en opersonlig kraft. Han är Gud. Men vi kan öppna oss, överlåta oss och samarbeta med hans nåd. Vi kan be: ”Helige Ande, låt dopets nåd flamma upp i mig. Ta hela mitt liv i besittning. Gör Jesus till centrum, inte bara i mina ord utan i mina val.”

När ”Han är” förändrar vardagen - En fråga som kräver ett svar

Jesu ”Jag är” är inte bara ett teologiskt ämne att studera. Det är ett tilltal som kräver ett personligt svar.

• Är Jesus bara någon du har hört talas om – eller är han Herren i ditt liv?
• Är han en del av ditt liv – eller är han dess centrum?
• Försöker du fortfarande vara din egen frälsare – eller har du lagt ditt liv i hans händer?
• Lever du som en avskuren gren – eller förblir du i vinstocken?

Den kristna bekännelsen är både stor och ödmjuk:

Han är. Jag är inte. Men av nåd får jag vara hans. Han lever i mig, och genom den helige Ande får hans liv bära frukt i mitt liv. Det är vägen från information till relation, från religiös plikt till kärlekens gensvar, från rädsla till vittnesbörd och från självtillräcklighet till ett liv i Andens kraft.

d Pancho Chin A Loi

----------------------------------------

Pancho Chin A Loi är diakon i Heliga Trefaldighets katolska församling i Järfälla och medlem i CHARIS NSC Norden. Han leder en bönegrupp som träffas varje onsdag och har i många år tjänat den Katolska Karismatiska förnyelsen i Sverige.