Psaltaren 90
Herre, du har varit vår tillflykt
från släkte till släkte.
Du fanns innan bergen föddes,
innan jorden och världen blev till.
Du är Gud från evighet till evighet.
Du låter människan bli mull igen,
du säger: Bli vad du en gång var!
Tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går,
som en av nattens timmar.
Människorna sveper du bort,
de är som morgonsömnen.
De förgås som gräset.
Fast det frodas om morgonen är det förgängligt:
mot kvällen vissnar det och torkar bort.
Din harm förtär oss,
vi slås av skräck när du vredgas.
Du granskar våra synder,
allt vi dolt ligger öppet för din blick.
Våra dagar rinner bort under din vrede,
våra år försvinner som en suck.
Sjuttio år varar vårt liv,
åttio, om krafterna står bi.
De flyende åren är möda och slit,
snart är allt förbi, och vi är borta.
Vem känner styrkan i din vrede,
vem inser hur tungt den drabbar?
Lär oss hur få våra dagar är,
då vinner vårt hjärta vishet.
Kom tillbaka, Herre! Hur länge skall du vredgas?
Förbarma dig över dina tjänare!
Mätta oss var morgon med din nåd,
så får vi jubla av glädje i alla våra dagar.
Gläd oss lika länge som du plågat oss,
lika många år som vi har lidit.
Visa din makt för oss som tjänar dig,
visa din härlighet för våra barn.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evighet. Amen.