Psaltaren 88
Herre, min Gud, om dagen ropar jag på hjälp,
om natten stiger mitt klagoskri till dig.
Låt min bön nå fram,
lyssna till min klagan.
Mitt liv är fyllt av elände,
jag står vid dödsrikets rand.
Jag räknas till dem som lagts i graven,
jag är en man som har mist sin kraft.
Jag multnar bland de döda,
likt de fallna som vilar i graven,
dessa som du inte längre minns
och som är avskurna från dig.
Du har störtat mig ner i graven,
i det mörkaste djupet.
Tung vilar din vrede på mig,
du låter dina bränningar slå över mig.
Du har drivit bort mina förtrogna,
du har fyllt dem med avsky för mig.
Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut.
Mitt lidande gör blicken skum.
Varje dag ropar jag till dig, Herre,
jag sträcker mina händer mot dig.
Gör du under med de döda?
Kan skuggorna resa sig och prisa dig?
Talar man i graven om din godhet,
i avgrunden om din trofasthet?
Blir dina under kända i mörkret,
din rättfärdighet i glömskans land?
Jag ropar till dig, Herre,
om morgonen stiger min bön till dig.
Varför stöter du bort mig, Herre,
och döljer ditt ansikte för mig?
Från min ungdom var jag plågad intill döden,
du fyller mig med skräck, min kraft är slut.
Din vrede går fram över mig,
fasorna gör mig till intet.
De sluter sig om mig som vatten,
de omger mig ständigt.
Du har drivit bort mina vänner och fränder,
mina förtrogna tar du ifrån mig.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evighet. Amen.