Psaltaren 42
Som hjorten längtar till bäckens vatten,
så längtar jag till dig, o Gud.
3 Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma,
när får jag träda fram inför Gud?
4 Tårar har blivit min föda
dag och natt.
Ständigt frågar man mig:
”Var är din Gud?”
5 Jag överväldigas av sorg
när jag minns det som var,
hur jag gick i den Mäktiges hägn
upp till Guds hus,
med tacksägelse och glädjerop
i skaran som drog upp till högtid.
6 Varför är du tyngd av sorg, min själ,
och full av oro?
Sätt ditt hopp till Gud!
Jag skall åter få tacka honom,
min räddare och min Gud.
7 Min själ är tyngd av sorg,
därför går min tanke till dig
från Jordans och Hermons land,
från Misars berg.
8 Djup ropar till djup
i dånet av dina forsar.
Alla dina brottsjöar
slår samman över mitt huvud.
9 Om dagen skall Herren skänka sin nåd,
om natten skall jag sjunga till hans ära
och be till Gud som ger mig liv.
10 Jag säger till Gud, min klippa:
Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå sörjande,
plågad av fiender?
11 Det skär mig in i märgen
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar:
”Var är din Gud?”
11 Varför är du tyngd av sorg, min själ,
och full av oro?
Sätt ditt hopp till Gud!
Jag skall åter få tacka honom,
min räddare och min Gud.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evighet. Amen.