AKKS
Nyhetsbrev
Evangelisation 2000
Varför firar vi 40-årsjubileet av Karismatiska
förnyelsen i Katolska kyrkan år 2007?
På grund av weekenden på Duquesne-universitetet 17-19 februari 1967 vilket
utgjorde början av Karismatiska Förnyelsen i Katolska kyrkan.
Patti Gallagher Mansfield var en av de unga studenter som deltog i
week-endreträtten. Hon berättar här vad som hände.
WEEKENDEN PÅ
DUQUESNE-UNIVERSITETET
av Patti Gallagher Mansfield
Jag blir ofta tillfrågad om jag inte blir trött på att
jämt berätta historien om Duquesne-weekenden. Det blir jag aldrig, därför
att det är en kärlekshistoria - historien om Guds nåderika och
extraordinära svar på några högst ordinära människors böner.
Jesus säger (Luk 11): Be och ni skall få, sök och ni skall
finna; knacka på, och det skall bli upplåtet för er. Om nu redan ni som är
onda förstår att ge era barn goda gåvor, HUR MYCKET MERA skall då inte vår
Himmelske Fader GE HELIG ANDE åt dem som BER HONOM."
Här möter vi en ofelbar princip: Från den första pingsten och alltsedan
dess, så har den Helige Ande alltid kommit såsom svar på ihärdiga böner,
svar på böner som uttrycker hunger och törst efter mer av Gud,
svar på böner som begär, söker, knackar på. Jag
beskriver i min bok, As By A New Pentecost, hur hela 1900-talet var
tillägnat den helige Ande på ett speciellt sätt. Den saliga Elena Guerra
uppfordrade på tröskeln till 1900-talet påven Leo XIII att kalla hela
kyrkan till mera ihärdig bön om den helige Ande... att kyrkan blir såsom
en ständig nattvardssal av uthållig bön. Och naturligtvis kommer ni ihåg
den bön till den helige Ande som vi bad inför Andra Vatikankonciliet:
"Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst."
Våren 1966 var det två lärare vid Duquesne-universitetet
som BAD och SÖKTE och KNACKADE PÅ. De hade vinnlagt sig själva att
dagligen be om ett större utgjutande av den helige Ande i sina liv genom
att recitera den vackra pingstsekvensen som används i Kyrkans liturgi på
pingsten. Under denna tid fick de av vänner två böcker: "Korset och
Stiletten" och "They Speak With Other Tongues". Båda dessa böcker
beskriver den erfarenhet som kallas dopet i den helige Ande. Lärarna från
Duquesne insåg att det var just detta dop i den helige Ande som de sökte.
I januari 1967 hände det att fyra katoliker från Duquesne
deltog i sitt första ekumeniska karismatiska bönemöte – Chapel Hill-mötet
– hemma hos Flo Dodge, en andefylld presbyteriansk kvinna. Det är
intressant att notera, att några månader innan dessa katoliker kom, så
hade Herren visat Flo Jesaja kap 48 där det står att han skall göra något
nytt.
Gud var verkligen i färd med att göra något nytt bland
katolikerna som ett resultat av detta bönemöte. Personerna från Duquesne
blev imponerade av vad de såg där. Den 20 januari återvände två av
studenterna. De fick då ta emot dopet i den helige Ande vilket
manifesterades med andliga nådegåvor. Hemma fortsatte de att be
tillsammans med personer som inte hade varit med vid det tillfället. Vid
denna tid var jag medlem i en bibelstudiegrupp
kallad Chi Rho som möttes vid universitetet. Två av dessa lärare fungerade
som moderatorer i Chi Rho, och även om de inte berättade för oss rakt ut
om sina karismatiska erfarenheter, så kunde de som kände dem väl
konstatera att de utstrålade en ny glädje. Vi höll på att planera för vår
reträtt i februari, och dessa lärare föreslog ett nytt tema: "Den helige
Ande". I samband med presentation av reträtten instruerade de oss
att som förberedelse be med förväntan, samt att läsa Korset och
stiletten samt de fyra första kapitlen i Apostlagärningarna.
Några dagar innan reträtten knäböjde jag i mitt rum och
bad: "Herre, jag tror att jag redan tagit emot din helige Ande i dopet och
konfirmationen. Men om det är möjligt för din Ande att vara verksam i mig
mer än hittills, SÅ VILL JAG DET!" Snart skulle det
komma ett mycket påtagligt svar på min bön.
Den 17 februari hade omkring 25 av oss begett oss till
"The Ark and The Dove", en reträttgård i stadens utkanter. Vid varje
session under reträtten blev vi instruerade av lärarna att som en bön
sjunga hymnen Veni Creator Spiritus, "Kom Skaparande". På fredagskvällen
hade vi en meditation om Maria, därefter var det botgudstjänst. Från
Johannesevangeliet läser vi att när den helige Ande kommer, så kommer han
att överbevisa världen om synd. Detta är vad som hände med oss när vi i
botsakramentet bekände våra synder.
På lördagen kom en kvinna från Chapel Hill-bönegruppen för
att tala om Apostlagärningarna, kapitel 2. Allt vi fick veta var att hon
var en protestantisk vän till våra lärare. Trots att hennes presentation
var mycket enkel, så var den fylld med andlig kraft. Hon talade om att
överlämna sig till Jesus såsom Herre i vårt liv. Hon beskrev den helige
Ande som en person som gav henne kraft dagligen. Här var uppenbarligen
någon som tycktes känna Jesus nära och personligt.
Hon hade erfarenhet av den helige Andes kraft precis som apostlarna. Jag
visste inom mig att jag ville ha det hon hade, och jag skrev i mina
anteckningar "Jesus, var verklig för mig".
I diskussionen som följde efter talet föreslog David
Mangan att vi skulle avsluta vår reträtt genom att förnya vår
konfirmation... att vi, såsom unga vuxna, skulle säga vårt personliga "ja"
till den helige Ande. Jag tog hans arm och sade: "Även om ingen annan vill
göra detta, så vill jag." Sedan rev jag av ett papper ur mitt block skrev
"Jag vill ha ett under!" och satte upp det på anslagstavlan.
På lördagskvällen skulle en
födelsedagsfest hållas för några av medlemmarna, men det var en oengagerad
stämning i gruppen. Jag gick upp till kapellet på övre våningen... inte
för att be, men för att se om jag kunde hitta några personer som kunde
komma med på födelsedagsfesten. Men ändå, när jag kom in i kapellet och
knäböjde inför Jesus i det heliga Sakramentet, så formligen darrade jag i
en känsla av vördnad framför Hans majestät. Jag var överväldigad av
vissheten jag hade inom mig att Han är kungars Kung, herrarnas Herre. Jag
tänkte: "Det är bäst att du går ut härifrån kvickt innan något händer
dig." Men min önskan att övervinna denna rädsla och stanna kvar för att
överlämna mig helt och hållet till Gud var mycket större.
Jag bad, "Fader, jag ger mitt liv till dig. Vad än du
begär av mig, så accepterar jag det. Och om det innebär lidande, så
accepterar jag det också. Lär mig bara att följa Jesus och att älska så
som han älskar." I nästa stund fann jag mig själv raklång på golvet med
ansiktet nedåt, genomströmmad av en erfarenhet av Guds nåderika kärlek...
som vi är fullständigt oförtjänta av, ändå så slösande frikostigt utgiven.
Det är sant som Paulus skriver, "Guds kärlek har blivit
utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande." I processen kom skorna av.
Jag befann mig verkligen på helig mark. Det kändes som om jag ville dö och
bara vara hos Gud. Augustinus bön fångar in min erfarenhet: "Herre, du har
gjort oss till dina, och människohjärtat finner ingen ro förrän det vilar
i dig."
Lika mycket som jag ville fortsätta att värmas av hans
närvaro, lika mycket visste jag att om jag, som inte är någon särskilt
speciell person, kan erfara Guds kärlek på detta sätt, så kan vilken
människa som helst på denna jord göra det också.
Jag sprang ner för att berätta för vår präst vad som hänt,
och han sade att David Mangan hade varit i kapellet före mig och att han
hade mött Guds närvaro på samma sätt. Två flickor sade att mitt ansikte
strålade och ville veta vad som hade hänt. Jag var
inte tillräckligt insatt i Bibeln för att kunna hänvisa till stället i 2
Korintierbrevet där det står om Mose vars ansikte strålade när han
återvände från berget. Paulus skriver: "Alla vi som utan slöja för
ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi
förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden." (2 Kor
3:18)
Jag tog med dessa två studenter till kapellet och började
be: "Herre, vad du gjorde för mig, gör det för dem!" Det var förmodligen
det kortaste Liv i Anden-seminarium som någonsin hållits. Under den
följande timmen så bokstavligen drog Gud många av
studenterna till kapellet. Några skrattade, andra grät. Några bad i
tungor, andra (i likhet med mig) hade en känsla av värme som spreds via
deras händer. En av lärarna som kom dit utbrast: "Vad skall biskopen säga
när han får höra att alla ungdomar här blivit döpta i den helige Ande?"
Ja, det var en födelsedagsfest den kvällen, Gud hade förberett den i
kapellet, den övre salen. Det var födelsen av Karismatiska
förnyelsen i Katolska kyrkan.
När vi återvände hem den kvällen väckte vi verkligen
uppståndelse. En vän sade till mig, Patti, om jag inte kände dig bättre,
så skulle jag tro att du var full. Som apostlarna efter den första
pingsten, så kunde vi inte låta bli att prata om
vad vi sett och hört.
Vi bara snubblade in i karismatiska gåvor såsom profetia,
skilja på andar och helande. En av våra lärare vittnade för sina vänner
vid Notre Dame och Michigan State University med dessa ord: "Jag behöver
inte längre tro på pingsten; jag har sett den!"
Under de sista 40 åren har nåden från denna nya pingst spridits från en
handfull studenter på denna Duquesne weekend till miljontals katoliker
världen över. Varför? Därför att Gud har bestämt sig för att sända ut sin
Ande att förnya jordens ansikte!
Ett avslutande ord: I förordet till min bok "As by a New
Pentecost" skrev kardinal Suenens att "Jesus Kristus fortsätter att födas
på ett mystiskt sätt av den helige Ande och Maria", och att vi aldrig
skall åtskilja det som Gud har fört samman. Om vi
inom förnyelsen vill förkunna Jesus för världen, så behöver vi den helige
Ande och vi behöver Maria, Modern. Så som Maria var med i övre salen den
första pingsten, så är hon med oss närhelst vi återvänder till den övre
salen. Om vi bara välkomnar henne som vår mor, precis som aposteln
Johannes gjorde, så kommer hon att undervisa oss: Hur vi skall underordna
oss Faderns vilja, hur vi skall vara trogna Jesus ända till korset, hur vi
med ett ödmjukt, rent och villigt hjärta skall be om mera av den helige
Ande, hur vi skall bli som en enda familj. Hon är den helige Andes brud,
och hon vet bättre än någon annan hur man tar emot honom. Och så,
återspeglande Marias Magnificat vill jag proklamera att "Gud som är mäktig
har gjort stora ting för oss, och heligt är hans namn!" AMEN!
Mer om författaren här
Texten på
engelska här
|