sv-SEpl-PLen-GBes-ESde-DE
Search

Något om katolsk karismatisk förnyelse i Sverige 1972-2007  Lillemor Hallin

1972. DEN ALLRA FÖRSTA BÖRJAN

 

VÅR FRUS FÖRSAMLING I TÄBY

1972 vände sig några personer till kyrkoherde Clyde Rausch OMI i Vår Frus Katolska församling i Täby för att de önskade en djupare gudsrelation.  

1973 startade en grupp med alla våra tre präster: p Clyde Rausch, p James (Jim) Meysenburg, p Kasper Deis och några lekmän. Man läste Bibeln, sjöng ur den tidens psalmböcker, stencilerade av pater Bulloni på kyrkans vind i Gävle (”Bullens böcker”), samtalade om andliga ting och läste böner innantill.                                                                                                         

En dag fick jag en bok av en av mina studenter: Agnes Sanford, Andens helande gåvor. Agnes Sanford var en av USA:s pionjärer i bön för helande vid början av 1900-talet. Kerstin Jonsson och jag hade just bildat en liten kommunitet i församlingen och vi högläste boken hemma. Den handlade om hur man ber om människors helande så som Jesus lärde sina lärjungar. Vi var förundrade.

En kort tid senare låg Kerstins syster döende i cancer. Kerstin gick tillsammans med sin ungdoms studentpräst och bad för systerns helande. Hon blev frisk. Docenten skrev i journalen: ”En högre makt ingrep. Patienten tillfrisknade.” – Snart låg en man i vår bönegrupp totalförlamad på sjukhus. Pater Clyde gick och bad för honom. Mannen rusade upp ur sängen och sprang hela korridoren fram. ”Mirakulöst botad” stod det i journalen. Han blev genast hemskickad. 

DOM KALLAR OSS KARISMATISKA, VAD ÄR DET?

Vi tycktes ha en kallelse. Folk strömmade till från alla håll och bönegruppen bara växte. En dag kom ett äldre par. De sa glatt: ”Så roligt att träffa karismatiska katoliker.” – ”Att, hursa?” sa vi förvånat. – ”Ja, ni tror ju på den Helige Ande.” – ”Självklart”, sa vi. – ”Ja, men då är ni ju karismatiker.” – ”Nej då. Vi har aldrig hört talas om något sånt.” – ”Men då måste ni följa med oss och träffa er ledare, kardinal Suenens.” – ”Va! – nej det behövs inte.”

 

VI UPPTÄCKER ATT DET FINNS FLER

1975 på sommaren for Kerstin Jonsson och jag till vår första karismatiska konferens – i London, arrangerad av Fountain Trust. Det var fantastiskt, gudsnärvaron, jublet… Konferensen var anglikansk och leddes av den kände prästen Michael Harper, men en av talarna var katolsk – Francis MacNutt. Han ledde ett seminarium på fyra - fem dagar om bön för helande, där vi deltog. Väl hemma igen startade vi, med p Clyde och ytterligare två personer, en liknande kurs i församlingen. Vi fortsatte sedan med tio Birgittasystrar. Därefter lämnade p Clyde över till oss två att starta en skola. I flera år tränade vi människor att be för sjuka – över 100 personer – präster, pastorer, nunnor, diakoner och lekfolk från alla kyrkor i Danderyd och Täby med omnejd. Våra präster var alltid med och stödde oss. Samtidigt kom både prästerna och vi med i den ekumeniska själavårdsrörelse som idag kallas Helhet genom Kristus. Där fick vi också tillsammans växa i vår kallelse att be om läkedom för människor.

1976 Men det gamla paret som ville ha med oss till kardinal Suenens, gav inte upp. De hette Siv och Robert Pellén och var målmedvetna pingstvänner. 1976 drog de iväg p Jim, Kerstin och mig till prästseminariet i Malines, Bryssel, där kardinalen ledde sitt årliga veckolånga seminarium om den karismatiska förnyelsen med 35 protestanter ur alla samfund och 35 katoliker. Kardinalen själv ledde det hela. Professorn vid det tyska katolska prästseminariet i Paderborn, Heribert Mühlen, och pastor Arnold Bittlinger, ledare för den protestantiska förnyelsen i Tyskland, undervisade tillsammans om livet i Anden. Kardinalen och andra specialister behandlade olika ämnen, t ex Andens gåvor och frukter och Maria. Det var en upplevelse att få vara en hel vecka tillsammans med en Kyrkans man som så naturligt talade om och själv utövade Andens gåvor.

1977 genomförde vi det första Liv i Anden-seminariet i vår egen församling utifrån Mühlens bok A Charismatic Theology på 360 sidor. Tolv personer deltog. Sex översatte hela boken och turades om att undervisa. Gruppen växte, övergick till spontan bön, lovsång och mycket helande (en blind fick sin syn, en döv hörde, osv) och gav upphov till flera grupper.

 

VAD ÄR DET SOM ÄR BRA MED EN BÖNEGRUPP DÅ?

Kan vi inte lika gärna ha vår lilla privata relation med Jesus? Eller Gud eller vad man vill kalla honom? Jo, den ska man också ha. Men Jesus kom inte till världen för att skapa fromma, enskilda, privatreligiösa människor utan för att bygga upp ett rike där kärlek och glädje flödar mellan medborgarna. Eller en kropp, kan man också säga, där Jesus är huvudet, där alla lyser av Andens frukter och där den Helige Andes gåvor flödar som ett blodomlopp mellan kroppens olika delar. Vi har kommit till världen för att lära oss att älska och bygga upp varandra och Kyrkan, och till det har vi fått Andens frukter och gåvor. 

Den sommaren beslöt Kerstin Jonsson, vår väninna Kerstin Magnusson och jag att delta i en presbyteriansk karismatisk konferens i St. Andrews i Skottand (Både Kerstin J och Kerstin M var då protestanter). Även den var fantastisk. Och där väntade oss en stor överraskning: huvudtalaren var den mycket omtalade amerikanske, anglikanske prästen Dennis Bennett, den förste officiellt kände andedöpta protestanten (1960) genom vilken den karismatiska förnyelsen snabbt tog fart i hela den protestantiska världen. Och inte nog med det. Bennett blev så intresserad av just oss från Sverige, att vi fyra åt lunch tillsammans varje dag och vi fick djupa inblickar i den Helige Andes verkan i världen. 

1978 reste p Jim och ytterligare fem från Vår Frus församling och övriga vänkrets till den katolska karismatiska konferensen i Dublin på Irland, ”YOU SHALL BE MY WITNESSES”. Det var den mest enastående konferens vi någonsin deltagit i, med kardinal Suenens som ledare. Efteråt hyrde vi två bilar, for runt det vackra Irland i en vecka, firade mässan varje dag ute i naturen och övernattade i bondgårdar.

1979 for 10 personer – våra församlingsmedlemmar och några andra vänner – åter till en ekumenisk karismatisk konferens i London, arrangerad av Fountain Trust och ledd av Michael Harper. Därefter tillbringade vi en vecka i England, besökte kommuniteter, andra karismatiska miljöer och deltog dessutom i ett Mariapoli inom Focolarerörelsen. Kerstin Jonsson och jag hade i flera år varit en del av den första svenska volontärkärnan där, innan vi greps av den karismatiska förnyelsen.

 

NORGE TAR LEDNINGEN I SKANDINAVIEN

 1981 inbjöd John Golding på stiftsgården Mariaholm i Norge till ett första katolskt skandinaviskt karismatiskt möte. Vi var präster, ordenssystrar och lekfolk från hela Skandinavien, 38 personer, varav 11 från Sverige.

1983 inbjöd John åter in till Mariaholm i Norge. Vi var då 29 deltagare, varav 10 från Sverige. Vi skulle nu välja en nordisk ansvarsgrupp. Huvudansvarig för Danmark blev den danske generalvikarien f Lars Messerschmidt, för Norge John Golding och för Sverige, ve och fasa! blev det jag. Jag var helt oförberedd och försökte slippa. Men det var omöjligt. Florian Winter från Norge, invaldes också. Vi anmäldes till den karismatiska katolska förnyelsens centrum i Rom, ICCRO, International Catholic Charismatic Renewal Office. Kerstin Jonsson och jag deltog sedan i dess konferenser varje år, i regel i Rom, ibland någon annan stans (Paris, Bratislava, Czestochowa). Även andra från Sverige deltog av och till.

1984 reste Kerstin Jonsson och jag till vår första ledarkonferens i Rom, anordnad av ICCRO. Ytterligare några personer från Sverige, Norge och Danmark deltog.

 

DEN FÖRSTA SKANDINAVISKA KONFERENSEN

1985 började p Clyde Rausch och jag att förbereda en nordisk karismatisk konferens i Katolska domkyrkan i Stockholm. Biskop Brandenburg och domprost Johannes Koch var positiva. ”Så fint!” utropade domprosten entusiastiskt. ”Jag har ju matbestick för 150 personer!” De kom till användning! Kerstin Jonsson hjälpte oss och Bengt Malmgren blev vår kontaktperson till domkyrkan. 

§ Förnyelsedagar hölls på Svenska kyrkans stiftsgård Breidagård utanför Uppsala med 19 deltagare. 

§ Två personer reste till Polen och studerade förnyelsen där. Den polska modellen med sommarläger inom OAS-rörelsen gav viss inspiration till det fortsatta arbetet i Sverige.

§ Deltagarhäftet till Liv i Anden-seminarierna översattes och trycktes i stencilform (amerikanska modellen).

Samtidigt önskade allt fler få bön för helande. Våra tre präster samt Kerstin Jonsson, Eva Klust och jag ägnade mycket tid till detta. Människor från alla kyrkor och samfund kom resande från hela landet. Dessutom hade Kerstin och jag dragit in, tillsammans med vår goda vän Kerstin Magnusson, i en mycket stor lägenhet i Danderyd och skapat ett hem för helande, enligt engelsk modell. Människor som behövde en ny start i livet fick bo där med oss så länge de behövde. En och annan stannade nästan ett år. Det var ett lyckat projekt som vi drev i flera år. Vår egen ekumeniska bönegrupp, som möttes i vårt hem, stödde oss i detta arbete. Det var underbart att se hur trasiga människors liv förvandlades genom samtal, förbön och enkel god gemenskap.

Men Kerstin Jonsson och jag var också mitt uppe i karriären. Det var dags att fatta beslut om vår egen livsväg! Vi bad och samtalade med varandra. ”Råkade” då se ett citat, kanske av Thomas av Aquino: ”På domens dag frågar inte Gud vad du har läst utan vad du har gjort.” Vi begrundade citatet. Klart! Vi lämnade karriären, följde kallelsen och arbetade därefter alltid deltid i våra yrken. Inkomsterna minskade, pensionerna blev små, men vi har aldrig lidit av detta.